En solstol på en alltför lyxig villas terass vid stranden med vy över ett molntäckt hav där nyanser av blått smälter in i varandra och de enda ljud som hörs är vågornas skvalpande och fåglarna som kvittrar.

Det är där jag ligger just nu, i Port Douglas på Australiens östkust.

Här ligger jag och funderar på allt som hänt under den senaste månaden och vad som ska hända härnäst, vilket jag nog inte borde för jag borde njuta, leva i nuet och njuta.

Livet.

Dags att ta ett steg tillbaka.

Den senaste månaden har varit minst sagt intensiv med besök efter besök efter besök från höger och vänster. Jag har varit omringad av folk 24/7, familj, vänner och (mer eller mindre) bekanta, vilket är raka motsatsen till de två första månaderna då jag reste själv. Trots att jag försökt att med jämna mellanrum ta lite tid för mig själv har det varit intensivt, speciellt efter det som hände med mina fötter. Har inte kunnat springa eller ens gå ordentligt på snart en månad, vilket varit svårt att acceptera. Frustrationen har hopat sig i och med all mat och dryck som intagits och det faktum att jag inte kunnat träna fast hur motiverad jag känt mig, men det har väl sin mening det också. Tänk: halvfullt glas, halvfullt glas…

Det har varit många hej:n och minst lika många hejdå:n. Folk har kommit och gått som på löpande band och jag har knappt hunnit med, och snart blir jag ensam. Kan inte tro. Med bara fyra dagar kvar med Janet och pojkarna kan jag inte hjälpa att undra vad som ska hända härnäst. Jag har inte ännu bokat flyg tillbaka till Sydney (om det nu är dit jag vill åka?), jag har inget boende och inte heller ett jobb.

Var kommer jag att hamna?

Jag borde boka något, sluta använda ordet ’borde’ och besluta mig för något, agera: boka eller inte boka, åka tillbaka eller stanna…

Vad vill jag göra? 

Janet påpekade att mitt äventyr ju knappt har börjat, jag har ju bara turistat hittills, vilket stämmer. Marlene i sin tur påminde mig om att ”the beauty of it is not knowing where you’ll end up. You can do anything you want”, vilket är sant det också, men jag har aldrig varit särskilt bra på att hantera osäkerhet. Jag jobbar på det dagligen, men att inte veta vad som kommer att hända till näst har en tendens att få mig att känna mig aningen osäker, orolig.

Tänk om det inte fixar sig?

Det vet jag att det kommer att göra, men tänk om–?

Tänk inte. Sluta tänka. Nu.

Kanske det är det att jag gått och väntat på det här i närmare en månad nu, känt att jag vill komma i gång med allt och få nån sorts vardag med rutiner och allt vad det innebär och inte bara resa runt runt och leva loppan dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad…

Jag vill göra något meningsfullt, komma framåt. Att “bara” resa runt var aldrig min plan, utan jag ville hitta ett ställe att stanna på i en längre tid. Nu när jag tittar tillbaka på de lite på fyra månader som jag varit på resande fot så inser jag att jag verkligen varit på resande fot: jag har åkt från A till B till C till D, hit och dit och av och an och snart är det dags att stanna upp och jaiks!

Vad ska hända sen?

Det vet man inte, men liksom fem cent är en början på en miljon är det minimalaste av steg i rätt riktning, i vilken som helst riktning, en bra början, så bara att boka flyg nu.

Och som en påminnelse åt mig själv och mina själsfränder:

Trust the wait.
Embrace the uncertainty.
Enjoy the beauty of becoming.
When nothing is certain,
anything is possible.

–Mandy Hale

Livet, minsann.

x Anna