Till ära för min mor tänkte jag för en gångs skull skriva på svenska. Inte för att svenska är hennes modersmål, det är det inte, men i varje fall. Att skriva på finska skulle dröja ett tag i dessa dagar.

Jag blev hemskickad från jobbet redan kl. 12 idag. Mina första skift på det nya caféet var minst sagt missvisande; hann redan dra slutsatsen att vintern inte har samma inverkan på folk i Bronte som i Surry Hills och Bondi där jag jobbat hittills, men fick konstatera att jag nog hade fel. Gjorde mitt första riktiga skift förra veckan, men det första av mina tre skift den här veckan var galet. Avgjorde man på basen av mitt minne så kunde man nog missta mig för en guldfisk. Att bara ta emot kaffe- och matbeställningar låter kanske inte så hemskt utmanande, men blanda in vattenkannor som ska läggas fram och bytas ut, liksom bordsnummer och bestick… Sen går någon och byter bord och råddar till allt och de ringer på köksklockan vilket betyder att maten är färdig, men först kaffe, kaffe bör prioriteras. Pust! Hur bär man tre fem före överfulla kaffekoppar åt gången? Hur undviker man översvämning på tallriken?

Hursomhelst. Idag måste en av oss sluta redan kl. 12 för det var så lugnt. Tjejen jag jobbade med berättade att hon har ett ’akut behov av pengar’ (vem har inte det?), så med 6 dagar jobb den här veckan tänkte jag att jag kan gå, det är okej, så jag anmälde mig frivillig att sluta efter bara 4.5 timmars jobb. Tur i oturen var att jag fick mig en ledig eftermiddag, så jag tänkte slå två flugor i en smäll och leta reda på ett mysigt café och äntligen börja kolla på farmjobb. Har talat om det i en evighet nu men inte fått det gjort, så det är hög tid att sätta i gång.

Time flies when you’re having fun, det vet vi alla. Med det nya jobbet kom en känsla av att äntligen kunna leva ett normalt liv här. Börjar tidigast sju på morgonen och slutar senast fem, vilket är det närmaste jag kommit en normal dygnsrytm och det känns SÅ skönt. För övrigt är det nya caféet mysigt och hemtrevligt. Människorna är trevliga och verksamheten väl organiserad, vilket tyvärr inte är fallet där jag jobbat hittills. Tiden går fort då man har mycket att göra och då det inte längre finns något att göra så tar det knappt 10 minuter att komma hem, utan brådska, utan stress, vilket är rena rama lyxen jämfört med tidigare (om morgnarna är det en 5 minuters språngmarsch…). Liksom i whiskybaren är mina favoritkunder utan tvekan gamyler: de har sällan bråttom någonstans utan småpratar och har sig och tar inte saker och ting så hårt om någonting går fel, vilket det ser ut att göra i början.

På tal om äldre människor, det är intressant hur fammo varit i mina tankar nästan dagligen ända sen hon gick bort. Sara plockade ihop en del kläder åt mig för några veckor sen för att skicka åt mig per post och satte med en av fammos handväskor som pappa satt i förvar för mig. Den kom äntligen fram på måndag; där låg den på golvet då jag kom hem från jobbet, omslaget i (vad annat än) en sopsäck – Sara… 😀 Det var som att återfinna en pusselbit som saknats. Jag fick ’tillbaka’ min gråa yllehalsduk, en jacka (…det är trots allt vinter här), yllesockor, min platttång, fammos handväska… Jag kände mig mycket mer som mig själv igen och var plötsligt super ivrig att gå ut; ut som i ut genom dörren, inte ut och festaÄntligen har jag något att ha på mig!

(Har gått runt i gymkläder ända sen jag började jobba på BWF. Det är något av vår dresscode: svarta tights och en svart t-skjorta. Adda bekväma skor och du ser ut som om du var på väg till gymmet även om du nog inte är det men du inbillar dig att du är, du är på väg och träna mest varje dag men kommer dig helt enkelt inte iväg av någon konstig anledning… Hur ofta rör jag egentligen på mig?)

Nåja. Jag öppnade fammos väska och hittade en liten plastficka i ett av sidofacken, det var stort som ett pass. Jag öppnade fickan och hittade en kalender från 1978 (!) med långa listor av födelsedagar nertecknade med den välbekanta skribbliga handstilen, några foton på pappa och hans bror samt en bankbok. 1978?! Det är hela 39 år sen! Det tog en stund att fatta vad det var, men under en bråkdels sekund var jag tillbaka i det röda tegelhuset i Forsby. Plötsligt var jag hemma eller ’hemma’ var där, här, i Bronte, Sydney, Australien. Visste inte vad jag skulle säga.

Förutom väskan och kläderna hade Meja, Molly och Milda skickat varsin teckning åt mig. ”IKÄVÄ SINUA ANNA” stod det på Mollys. Mildas var ett virrvarr av grön tusch, medan Meja ritat gymnastikflickor på en trampolin. Hon hade också hade sytt ihop en Mumin-mamma åt mig – ”nyt sinullakin on unikaveri”. Vad ska man säga???

Så nära, men samtidigt så otroligt långt borta. Fammo, till exempel: på något vis känns det som om hon är här med mig, med på min resa, vakar över mig nånstans ovan molnen, liksom alla där hemma.

I helgen är det Mildas 3-årskalas, Filips 32-årsdag och morsdag. Så många helgdagar jag missat, så många festligheter så som födelsedagskalas, färdigblivningar och förlovningar, för att inte nämna bröllop.

Det fina är ändå att jag lever. Jag lever och lär mig, alla dagar; om livet och mig själv, vem jag är och vad jag vill. Och trots att jag befinner mig på andra sidan jorden känner jag att jag är närmare min familj än nånsin förr. Jag har mera att ge, för jag är mer mig själv. Mer Anna. Jag. 

Det ni, det känns jävla bra.

Stötte på denna i Thailand och blev kär, så var tvungen att frakta hem den. Vilken dam hon är, elefanten!

Önskar alla mammor, speciellt min egen, glad morsdag. Ni är bäst!

Kram,
Anna